Carmen Aguiar - En pionjär i Paris

Efter förra sekelskiftets första tangovåg, tynade tangon nästan helt bort i Europa, eller förvandlades till det vi numera kallar för europeisk tango, om inte finsk!

Och den var också på tillbakagång i ursprungsstäderna vid Rio de la plata. Men under 80- och 90-talet återkom den för att stanna, i alla städer med självaktning.

En av den andra vågens stilbildare i Paris heter Carmen Aguiar och hon är fortfarande verksam i det parisiska tangolivet.

Av Kristín Bjarnadóttir  ( i Danstidningen Stockholm, i oktober 2012 (nr 5).

– Tangons färg är inte endast röd eller blå, utan regnbågens alla färger” säger Carmen Aguiar som ser dansen som en länk mellan himmel och jord.  Hon är från Uruguay och hennes historia är nära sammanflätat med tangons återkomst till Paris under åttitalet. En arrangör och pedagog som fortsätter trots att Victor Convalia, hennes partner i tangon och i livet, gått bort.

Jag kände inte till Carmen när jag började bekanta mig med samtidens tangoliv i Paris; det var en av hennes tidigare elever, Choukri, en tangoberoende av algeriskt ursprung, som tipsade mig.  Honom träffade jag tillfälligtvis på helnattsmilongan Chantier i Montreuil; hans öppna dansstil påminde om argentinska Chichos (Mariano Frumboli), en av samtidens stilbildande pedagog. Men Choukris första lärare var Carmen. ­ – Hon var en av de allra första som undervisade i rioplatentisk tango i Paris på 80-talet. Hon är fantastisk, du måste träffa henne! sade Choukri och hans tips visade sig givande.

*

Carmen Aguiar var bland pionjärerna när tangons nya liv började i Paris, och hon förkroppsligar också historien om den legendariska tangoklubben ”Les trottoirs de Buenos Aires” (Trottoarerna i Buenos Aires), som öppnade år 1981. Klubben som även ickedansande tangoälskare minns och talar om med kärlek och saknad; ett ställe dit man kunde gå och njuta av levande tangomusik och uppträdanden.

Den blev ett unikt fönster in i den rioplatensiska tangovärld som periodvis hamnade i koma under militärjuntors tid, allt sedan 1955. (Efter det att Juan Peron aktiverade många tangoartister då han med flit använde tango som nationalpolitisk propaganda – tangon ”Una carta para Italia” * anses vara ett exempel på detta – så kom det en motreaktion av hans efterträdare, mot det mesta han lyft fram, inklusive tangon.)  Det blev rockmusik som de flesta unga lyssnade till under Argentinas 60-tal. Tangomusiken förnyades visserligen även under juntans tid, genom genuina kompositörer och musiker, inte minst Piazzolla som kom just till Paris för att studera hos Nadia Boulanger på 50-talet och som senare slog sig ner där (1974 till 1990). Men den dansvänliga musiken tystades och den rioplatensiska dansen var hotat.  Det fanns alltså tider då dansant guldåldermusik (från 1930 – 1955) ogillades starkt även av Buenos Aires-borna och i början av 80-talet var det avantgardistiska konserttangos och 1960 talets sentimentala schlagertango som gällde; det finns berättelser om att de legendariska orkesterledare som fortsatte traditionen från 1940-talet däremot blev mobbade ner från scenen av publiken.**

Rio de la plata i Paris

I dagens Paris finns det omkring 40 tangoställen med dans (milongor och praktikor) att välja mellan men 80-talets första milonga på tangoklubben Les trottoirs de Buenos Aires har stängt sen länge. I dens lokaler på 37 Rue des Lombards finns i dag bögklubben Café Cargo, ett tangofritt ställe. Men inte långt därifrån finns  El Patio, Carmens egen söndagsmilonga.

El Patio öppnar tidig eftermiddag, med dans fram mot kvällen. Den ligger på rue 46 Montorgueil , granne med Les Halles i centrala Paris. Innanför porten finns en liten innergård och även om man inte dansar på själva gården utan en trappa upp, så leder kombinationen av namn och byggnadsstil tankarna till tangons tidiga tillvaro på de fattigas innergårdar vid Rio de la Plata. Stämningen på milongan är varm av sommar, av samtal och av dansen på parkettgolvet i en vitmålad enkel lokal.  Det spelas musik från tangons guldålder och alla bord runt dansgolvet har röda dukar, stolarna är klassiska klappstolar i vitt.  Carmen är ganska upptagen under milongan, i intensiva samtal med sina gäster, verbalt eller i en tango. Och hon dansar både med män och med kvinnor.

Hennes sätt att umgås med sina gäster fascinerar mig, alla verkar älska denna magerlagda, dynamiska och av livet märkta dansös. Att Carmen är en legend i det parisiska tangolivet, som dansös, pedagog och koreograf, bekräftas av hennes vänner på stället. Slutligen blir det min tur för en kort intervju.

Jag undrar om hon hade med sig tangon från uppväxten i Montevideo?

– Tangon fanns där så långt tillbaka jag kan minnas. Den kom till mig så fort jag vaknade, tangon fanns hos mig när jag somnade … huset var fullt med tango, med musiken och även dansen, så jag lärde mig tidigt.

Hennes föräldrar dansade tango och själv började hon med dans som sexåring, dansade balett och blev så småningom professionell inom samtida dans. (På listan över hennes lärare finns rysk-franske balettpedagogen Boris Kniaseff.) Först senare blev det tango på heltid. Under militärjuntans tid på 70-talet, flydde familjen till Paris, som så många andra både från Uruguay och från Argentina.

Litterära trottoarer ...

När Carmen börjar berätta historien om 80-talets tidigaste och ett tag det enda tangoställe i Paris, förstår jag att det inte var någon slump att den blev döpt efter tangon Les Trottoirs de Buenos Aires från år 1980, komponerad av Edgardo Cantón med text av Julio Cortázar, den  argentinske författaren och tangopoeten som var i självvald exil i Paris allt sedan början av 50-talet.

– Les Trottoirs var deras egen klubb, deras initiativ, berättar Carmen. Förutom levande tangomusik flera kvällar i veckan fanns det en kväll med dåtidens enda milonga. Men Julio Cortázar dog i februari 1984 och det var kompositören Edgardo Cantón som tog kontakt med Carmen samma år.

– Han tyckte jag var en bra representant för tangon just för att jag var från Uruguay, i en tid då man allmänt förknippade tangon med Argentina och gärna glömde bort dess rötter på den andra sidan av Rio de la Plata.  En kvinnlig dansös från Uruguay, det var vad han sökte och hävdade att just jag hade alla de kvaliteter man kunde önska sig.

Till slut lyckades kompositören övertala henne till att börja arbeta på det stället.

Detta var alltså året efter att argentinska showen Tango Argentino haft premiär i Paris, en stark faktor för tangons pånyttfödelse men inte den enda. Carmen berättar att hon hade svårt att identifiera sig med ett arbete på en nattklubb, men när hon något år senare mötte spanska Victor Convalia … då förändrades livet. De blev ett par både privat och professionellt och dansade tillsammans så länge som Victor levde. Han gick bort 2006.

– Han hade en attityd som skilde sig från de andra besökarnas på Les Trottoirs, ofta intellektuella med lite arrogant sätt att se sig omkring, eller inte. Och händerna! Hans armar hade något alldeles särskilt och sensuellt, men det var nog när jag såg hans händer att jag föll pladask. Vad är detta för något! tänkte jag, när jag tittade på hans naglar. Det var så ovanligt inom tangomiljön att se händer märkta av arbete. Arbetarhänder bland alla intellektuellas händer. Han kom från Spanien.  Det var inte särskilt ”korrekt” i tangovärlden. Jag minns en finsk tangoentusiast, musiker, som såg oss dansa och lovordade oss efteråt med alla vackra ord han kunde komma på. Men när han fick veta att Victor kom från Spanien tog de vackra orden genast slut.

Victor och Carmen blev stjärnor i tangons värld, i Paris och utanför, som dansare och lärare, arrangörer och koreografer. De bodde i Paris, men undervisade och gav föreställningar i hela Väst-Europa, i Latinamerika, USA och Japan.

Tangons utveckling

Vi sitter på balkongen utanför Carmens milonga på första våningen, inramade av klättrande växter och hängväxter. Vi pratar om hur hon upplevde dansen på 80-talet, om tangon då och nu.

 – Social tango? Vad är det! Carmen verkar inte gilla det uttrycket, som i sig antyder att det också finns en icke social dans eller ”showtango”. Hon menar att även på scenen så dansar man för sig själv, att parets innerliga kontakt är viktigare än att visa upp sig. Att självklart finns det skillnad på en koreograferad dans och improvisation, men kraven på samspel på olika plan är de samma, det emotionella, det intellektuella och det kroppsliga.

– Det händer att tangon blir till någon slags idrott, eller förvandlas till stegkombinationer. Men jag vill hellre se folk bara gå tillsammans med känsla, än se dem göra komplicerade saker utan känsla. Det finns de som är födda till dansare som Pablo Veron, andra får gå långsamt fram.

Det visar sig att Carmen också var med i Sally Potters prisbelönade film The Tango Lesson, som gjorde argentinare Veron världskänd i en huvudroll. Han hade redan år 1991 slagit sig ner i Paris och kom att bli en ledande gestalt för tangons fortsatta utveckling.

Men vittnen om 80-talstangon kommer att bli sällsynta innan vi vet ordet av och jag är fortfarande nyfiken på hur man dansade när Carmen började undervisa på Les Trottoirs.

– Tangon som dans var faktiskt lite sovande det mesta av 80-talet. Det var tango salong man dansade helst, men vad vi representerade var något närmare tango orillero. En stil, med en annan hållning, mycket dissociation och tydlig markering i förningen. Så här! säger Carmen och visar vad hon menar, hur man markerade särskilda stopp.

– Känner du till Gavito? Han hade en del från den stilen, samma hållning (posture), samma slags teknik.

Jag uppfattar det som att hon syftar på den dansstil som redan omkring 1900 skilde sig från det man kallade för tango liso som dansades inomhus och ansågs mer förfinat och enklare än den lössläppta och mer rytmiska orillero som dansades gärna på gator och gårdar (patios) av arbetarkvarterens fattiga befolkning. Men när jag frågar ytterligare förstår jag att Carmen vägrar använda bestämda benämningar över varianter av något så svårdefinierat som tangons olika stilar. Hon vill hellre demonstrera.

– Tangon är i ständig förändring och under senare årtionden har man lärt sig olika metoder för att dansen ska bli mer behaglig, så att man inte gör sin kropp illa, säger Carmen och förklarar att hon har bland annat använt eutoni  där målet är att varje rörelse utförs med ett minimum av energi med maximal effekt.  En metod som har utarbetats av Gerda Alexander för fysisk harmoni genom att lösa upp spänningstillstånd och öka kroppsmedvetande och kontaktförmåga.

Var det många som dansade tango när du började på Les Trottoirs?

– Nej det var få som dansade tango. Så var det och så är det. Vi är fortfarande inte många.

– Men nu … det finns ju inte bara en milonga i veckan utan närmare 40!

– Visst, men om du jämför med till exempel salsa så är det ganska få människor som dansar tango.

Och Carmen fortsätter, hon organiserar och undervisar, ger bland annat regelbundna klasser på l'Académie Esprit Tango (numera kallad 'la Tanguedia de Paris') en av samtidens tangoskolor, under ledning av en argentinsk pedagog i exil.

Innergårdens skuggor

Vår samtalstid tar slut, en sångare väntar på Carmens uppmärksamhet. De ska snart göra ett arrangemang tillsammans, en tangokonsert. Jag inser att jag haft tur som hittade hit innan Carmens El Patio gör sommaruppehåll i minst en månad. Sommar i Paris är ju utomhusmilongornas tid. Jag stannar en stund på balkongen, för att liksom samsas med innergårdens skuggor. Tittar man uppåt så syns ett träd som verkar sväva självständigt under en blå himmel, där slingan med färgade glödlampor förgrenar sig.

Text: Kristín Bjarnadóttir

Foto: Pedro Lombardi

*) Una Carta Para Italia, tangotext av poeten Reinaldo Yiso, är en tangotext i form

av ett brev från en utvandrad ung man hem till sin mor som lever kvar i gamla Italien

och han berättar i tangotexten att livet är så mycket bättre i Argentina än i det fattiga

Italien. Allt i syfte att på hemmaplan hylla Juan Perons argentinska regim.

**) Jämf. Carl-Gunnar Åhlén, Vi måste få upptäcka vår egen tango; Dansmuseets

katalog, Tango, 15 oktober 1999 – 30 januari 2000, sid 27.

***) Gerda Alexanders Eutoni syftar till att utveckla kroppsmedvetande för att

utveckla förmågan att bli medveten om och lära sig att kontrollera och reglera muskelspännngar,

så kallad muskeltonus för att uppnå ett spänningsläge som är väl anpassat

till stundens pågående rörelser.

Tangoagenda i Paris: /http://tango-argentin.fr/

www.carmen-aguiar.com/  www.carmen-aguiar.com/

Tango i Praha

publicerad i  Danst idningen 4 / 2013 under titeln:   Alkemisk tango                            

                                                                                                                  

Frihet och kosmopolitisk känsla - när tangon tar Prags

barockpalats i besittning är det som en fortsättning av

valsande sällskap från Mozarts dagar. Prag bjöd i somras

både på internationell tango festival samt lite vardagstango

i dansens inre och yttre rum.

Av Kristín Bjarnadóttir

Från sjunde himmeln till före detta presidentpalats gick tangons väg under de åtta dagar jag besökte Prag. Den internationella festivalen Tango Alchemie hölls för sjunde gången. Detta heliga tal var också årets tema, inkluderat i titeln Alchemie 7th Heaven. 
     Festivalen har ett fåtal tangodansande eldsjälar åstadkommit med hjälp av ett stort antal volontärer och vänner i det internationella tangonätverket. Och visst blev det magiskt redan från början i Clam-Gallaspalatset, ett barockslott i den gamla stadsdelen. Det var kvällen före midsommarafton och klädkoden var vitt. Som för att öppna upp de inre rummen under denna invigningsmilonga tillägnad månen.

     I lysande kvällssol vandrar jag från Lillsidan mot öst över Moldau (Vltava) via den gotiska Karlsbron för att uppleva när de fyra hundra tangodansande anländer till palatset. De flesta i helvitt, ett fåtal med färgade detaljer. Synen av alla dessa, vitklädda som samlas till ett möte där språket är tango, ger snart känslan av ett slags översinnlig fulländning.

      Turen upp från ankomstvalvet är som en saga. Inte minst tack vare den norditalienske konstnären Carlo Carlone, som stått här år 1727 och på beställning utfört muralmålningarna i taket inspirerade av antikens myter. Ett par våningar upp finns en nutida utställning att beskåda, foton med tango som tema. 
     En trappa till och kvällens festlokaler uppenbarar sig. Den största, palatsets centrala festsal – ibland kallad marmorsalen eller den vita salen – i vitt och guld med speglar och stuckatur och rikligt med kristallkronor. De andra tre, de något mindre lokalerna för dans och samtal, konkurrerar i skönhet med sina fresker i taket.

     Men hur får man lov att vara i så här festliga lokaler?

     Det är staden Prag som äger palatset. Det hyser Prags konstmuseum och i marmorsalen arrangeras konserter, bland annat historiska barockkonserter ett par gånger om året.

     När jag dansar med en av festivalens grundare, Pavel Broum, får jag berättelsen om någon, som kände någon, som kände en chef på palatset. Han blev förtjust i tanken på tango och tackade ja till en danskurs hos arrangörerna. Flera år i rad deltog han med sin partner i festivalen, som får hyra in sig en kväll varje år till vänligt pris.

Dansade Mozart här?

Ursprungligen byggdes palatset för vicekonungen i Neapel, Johann Wenceslaus, greve av Gallas.  Ritat år 1713 av den österrikiska arkitekten Johann Bernhard Fisher von Erlach, känd för att ha gett Wien dess monumentala prägel. Men äran för resultatet tillskrivs också norditalienske Domenico Canevalle som stod för konstruktionen. Beethoven skrev verk som han tillägnade familjen Clam-Gallas och han gav en konsert i marmorsalen.

     Redan på 1700-talet hölls här baler och enligt palatsets historia fanns Mozart och hans fru Konstanze bland gästerna. Vi vet att Mozart komponerade dansmusik, menuetter och valser. Han fick undervisning i dans redan som barn och lär ha deputerad inför publik som dansare ännu tidigare än som musiker. 
    Och mycket tyder på att han innerligt uppskattade dans som vuxen. Till sin far Leopold skrev han om en bal i sitt eget hem i Wien då det dansades från klockan sex på kvällen till klockan sju på morgonen. 
     Den europeiska valsen är för övrigt viktig i den argentinska tangons historia. Man menar att den dansades i Buenos Aires och Montevideo redan år 1810 och att tangon tidigt lånade valsens djärva omfamning.

     Denna varma junikväll år 2013 låter man bli att dämpa ljuset, när dansandet kommit igång på allvar, till skillnad från vad som är mest vanligt i tangons salonger. Jag är tacksam för det. Inte bara för att det underlättar fotografering, utan för att det bidrar till en transparent stämning, någon slags oskuldsfull öppenhet. Själv fjärilar jag omkring tills min mindre dansanta höft säger stopp … och lite till.

Ljus från hand till hand

Milongan på slottet höll på till tidig morgon, men inte utan kreativa avbrott. 
     Först en presentation av festivalens pedagoger, sju par professionella tangodansare från Argentina och Europa. Sedan annonserar arrangörerna Jenne Mango och Krystyna Mogilnicka ”Nu följer alla 'The bells'”, ­­varpå de med klockor leder alla gäster ner till innergården med dess maffiga fontän. 
     Det är efter midnatt, störtregn och åska håller paus, sittplatserna ockuperade av vattenpölar. Något ska hända. En föreställning? Ja visst. Ett meditativt dansverk med tre dansöser, som mot slutet interagerar med publiken. Med hjälp av ljus som går från hand till hand lockar de gradvis åskådarna in i deras rörelsemönster och till slut är det väldigt många par som på ”scenen” stannar upp i en omfamning. Helt stilla. Inramade av barockslottets fyra innergårdsfasader.

     De tre dansöserna, Yana Nikolayuk, Irina Voyushina och Alexandra Sugrey, bildar tangoprojektet "La Brujeria" från St. Petersburg.  Yana har sin bakgrund i nutida dans och irländsk stepp; Irina i flamenco och Alexandra i rysk folkdans. Alla dansar de tango och besöker Tango Alchemie för tredje året.  Yana berättar om idén att med anknytning till månen ge uttryck för kvinnlig energi.  
– Då månen, som ju är en kvinnlig planet, reglerar jordens alla vattenvirvlar, kom vi fram till att använda fontänen som scen och inkludera vattnet i föreställningen. 
     Huvudtanken bakom föreställningen bygger på en ritual, där vi framför tre önskemål till månen och vattnet för att välsigna festivalen och skänka kvinnlig energi. Yana växte upp i Cape Schmidt bortom Arktis, en stad där ingen längre bor. Som femtonåring kom hon till St Petersburg, där hon numera undervisar i tango och organiserar evenemangs tillsammans med Irina.

Nytt koncept

Under hela midsommarhelgen dansas det tango i Prag. Det enda uppehållet är morgontimmarna från 07 till 11. Ett nytt koncept möter den dygnsrytm som nutidens maratondansare tillägnat sig, lika väl som dagdansarnas behov. Det går ut på att lägga de stora festmilongorna under eftermiddagar respektive nätter. Efter en inledning med streetmilonga ”Hit and run” på olika ställen varje dag, pågår galamilonga med uppvisningar från 16 till 21 och sedan nattmilonga från 01 till 07. Även nätterna kryddas med shower. Bådadera äger rum i en rymlig modern lokal inom gallerian Slovanský dům. 
     Inför natten bjuds det på en mindre kvällsmilonga i en tangobar, för de få som inte behöver vila eller kanske avstår från det sena nattdansandet. Under förmiddagen är tangon i gång från klockan 11 med en utvald DJ på ett av festivalens hotell, med möjlighet till brunch. Ingen påver lokal det heller, där hundratals tangodansare snurrar fram till klockan 14. Alla som inte är upptagna med workshops på Goetheinstitutet nere vid floden verkar samlas här. 

Uttryck för frihet

Det är knappast någon slump att festivalens första streetmilonga hålls utanför Nationalmuseet vid ryttarstatyn på Wáclavplatsen. Torget med statyn är ett symboliskt centrum för det moderna Prag och en historisk samlingsplats i sorg och glädje. Här samlades folk 1968 för att protestera mot den ryska invasionen och här välkomnades kommunismens fall år 1989. Att dansa tango på detta ställe så historiskt laddat och så förknippat med frihetskamp leder tanken till tangon som just uttryck för frihet. Det är en innebörd som många argentinare tillskriver tangon som fick ett nytt liv efter juntans fall i Argentina 1983. Då dök dansen upp igen från sina gömställen. Men också tangons tillblivelse förknippas med frihet och identitetssökande.    
    
     Pedagogerna och tangoforskarna Gloria och Rodolfo Dinzel påminner oss om att arbetssökande invandrare i Buenos Aires för det mesta kom från landsbygden, den latinamerikanska såväl som den europeiska. Att utvandrare från vitt skilda bondekulturer skapade det gemensamma språk vi nu kallar för tango. De beskriver tangon som en ritual, vilken genom den dansade improvisationen blir ett uttryck för en socio-kulturell identitet och för ett sökande efter frihet. En av deras böcker har just titeln: El Tango, una danza, esa ansiosa búsqueda de la libertad (Tangon, en dans, detta intensiva sökande efter friheten).

     På torget i Prag sitter en tangomusikant bredvid festivalflaggan. En solist, Maximiliano Lingotti från Rosario i Argentina, med det lilla dragspel som kallas bandoneon. Det instrument som gärna förknippas med tangons själ. Så fort han börjar spela finns tangodansare på plats och inringar musiken med sin dans motsols. De är redo för midsommaraftonens galamilonga med klädkoden rött. I Prag finns bara två andra som spelar bandoneon, får jag veta frampå kvällen. Då sitter Maximiliano och spelar på en liten gata nära gamla stadens torg och gläds åt dem som tar sig en spontandans, när de som av en slump kommer förbi.

Tillsammans

Ren glädje eller Pure Pleasure är överskriften på en rad workshops, som argentinska tangodansarna Bruno Tombari och Mariangeles Caamaño står för. Jag följer en workshop i Goethe Institutet och blir vittne till hur de sprider glädje, när de arbetar med sensitivitet som tema. 
     De börjar med en lek för att hitta tillbaka till den frihet vi kan känna när vi går på gatan. Frihet i själva gången, caminata, som vi ofta förlorar när vi börjar gå tillsammans med en partner. – Observera vad som händer när gången är alldeles utan tangoambition och med minimal energi, uppmanar pedagogerna. Utan trygghet gömmer sig glädjen. Så hur uppnår vi den tillit som är så viktigt tangons känsliga samspel? 
     Bruno och Mariangeles använder en timma för lekfulla övningar, innan de bjuder på stegkombinationer. Deltagarna arbetar parvis och byter roller. Den ena ritar ett mönster med handen på sin partners rygg. Partnern tolkar fritt och omsätter ritningen till rörelse. Det ser ut som muntra upptäcktsresor för de flesta. Så mycket en lätt beröring kan åstadkomma! Och uttolkarna upptäcker sin kreativa frihet i egna oförutsedda svar. – När det kommer till att öppna upp för det tysta samtal som tangon är, så handlar det för det första om en önskan att vara tillsammans och för det andra om vad vi kan göra tillsammans, fortsätter Bruno.

     Festivalens sista dag är Änglarnas milonga med fri klädkod. En liten flicka hoppar runt på dansgolvet och går upp i rollen som ängel. Det förstärks då hennes mamma dyker upp i liknande kostym.

Vardagstango i Prag

Efter festivalen stannar jag kvar några dagar. Jag vill se hur tangon ter sig till vardags i denna stad. Det finns tre tangoskolor i Prag. Ett antal arrangörer. Men bara ett fåtal som dansar regelbundet. När jag frågar efter en stadens tangoförening får jag känslan av att ”förening” är något man helst klarar sig utan.

     Måndagskvällen vandrar jag längs floden i regnet och betraktar "det dansande huset", ritat av arkitekterna Frank Gehry och Vladimir Milunic.  Lokalt kallas det för Fred & Ginger-byggnaden. Ett glas- och betongtorn har rollen som Ginger Rodgers och lutar sig mot Fred Astaire, gestaltad av ett tillsynes stabilare torn.  
     Men kvällens rekommenderade tangoställe, Milonga Gröbovka, finns i parken Havlíčkovy sady, lite utanför centrum. I en paviljong präglad av 1700-talets arkitektur och placerad i en högt belägen vingård. Att dansa i vingårdens lusthus med utsikt över staden sägs vara en höjdare. Jag håller mig ändå till floden, tills jag i stället söker upp en måndagsmilonga i innerstaden. Milonga Limonádový Joe, i en klubblokal, med historisk tapet bestående av tidningar. Men här finns bara ett par dansande Pragbor, bland ett fåtal internationella festivalbesökare, som stannat kvar. Detsamma gäller milongan El Element dagen efter i en attraktiv källarrestaurang. Gäster från Wien, Stockholm, Bergen, Istanbul …

Havels palats

Onsdagskväll  på Milonga Lucerna dansar den lokala befolkningen igen. Fri entré. 
     Den äger rum på en restaurang inom Lucerna Palace, en multifunktionell galleria i flera våningar, som med en passage förenar gatorna Vodičkova och Štěpánská. 
     Betydligt mer än en tangobar och en kabaré, dit Franz Kafka sägs ha kommit ibland. En annan författare, Václav Havel, sammetsrevolutionens frontfigur som blev Tjeckoslovakiens siste president och Tjeckiens förste, gjorde det här stället till sitt sociala center efter 1989. I den stora konsertsalen Lucerna Music Bar höll han konserter, här fanns utrymme för teaterföreställningar och i restaurangen där vi dansar höll han möten och fester. 
     Idag har hans bror tagit över enligt min källa, en i särklass vänlig tangodansande jurist. Ursprungligen är detta också ett familjepalats. Det var brödernas farfar, en annan Václav Havel, som designade och lät bygga Lucerna Palace i början av 1900-talet. (Den blev klar med lägenheter, en biograf, ett kafé och en Kabaré redan år 1909. I sin nuvarande form fanns den tjugo år senare.)

     Här rådde en välkomnande stämning. För mig var det ett privilegium att känna igen några ansikten från festivalen, vilket i sin tur gjorde det lättare att få dansa med nya inhemska drömdansare. Två av mina danspartners visade sig ha varit på Island.

      – Jag var och dansade på ett litet kafé i Reykjavik, hör jag mellan dansarna.

      – Jaha, det kanske var på en onsdag det med?

      – Det var det nog, i Bankastræti.

      – Så du har varit på Kaffitár! Du kanske har dansat med min syster …

     Prag   –  som på tjeckiska heter Praha  –  kan låta som tjeckiskans ”Práh” vilket betyder tröskel. Denna min sista kväll i staden, på Milonga Lucerna, känns det som att jag fått in en fot.

Text och foto: Kristín Bjarnadóttir

En lokal tangosida i Prag: http://caminito.cz/eng/milongas

Gröbvoka: www.tangoinprague.cz/

Festivalen: www.tangoalchemie.com

Inget för ljusskygga dansare! Kristallkronorna fick stå för sin belysande roll under invigningsmilongan i barockslottets marmorsal.

Performance "La Brujeria" Yana Nikolayuk, Irina Voyushina, Alexandra Sugrey

____

”Milonga by the Horse”.  Bandoneonsolo lockar till dans vid ryttarstatyn på Wáclavplatsen.  I bakgrunden syns Nationalmuseet.

Om Andreas Lehrke, från Berlin

 Pionjär i Europa på 80- talet och Nepal på 90-talet

Första helgen i februari 2013 får Göteborgs Queer Tango och World Dance Company  besök av en pedagog som tillbringat stor del av sitt tangoliv i Asien:  Andreas Lehrke. Han började dansa tango  på 80-talet och blev en av tangorenässansens pionjärer i Europa, tillsammans med bl.a. Brigitta Winkler (verksam i Berlin/New York) och Eric Jørissen  (känd för sin pedagogik och skolan Tango el Corte i Nijmegen). 

Andreas föddes i Hannover i Tyskland och redan som barn (12 år) blev han medlem av stadens folkdansgrupp. Sedan blev det utbildning oh tävlingsträning inom ”ballroom” och latinamerikanska danser, samt klassisk balett under en kortare period.

År 1983 började han sin tangoresa,  21 år gammal, med tyska Tangogruppen La Cumparsita i Duesseldorf. Först som gitarrist, sedan som dansare. Andreas tillhör dem från och med 80-talet dansade för högt uppskattade argentinska tangolegender som Antonio Todaro, Pepito, Tete & Maria, Mingo & Esther Pugliese, och senare Gustavo Naveira. Själv började han undervisa 1990 och uppträda med tangoshow sammans med nederländska Lily Velraeds. De blev kända som tangoparet Lily och Andreas och uppträdde bl.a. tillsammans med Orchestra Tango Fuego. Och det blev flera olika partners genom åren och utforskning av tangon. Under tidigt 90-tal, utvecklade han en milonguerostil tillsammans Ulla Beeker, en egen variant i nära omfamning där den gemensamma balansaxeln är rådande.

                                                                          ***

I dag är Andreas Lehrke för det första känd som pionjär i Asien, då han år 1995 började med att slå sig ner i Nepal där han undervisade och öppnade egen skola där, för att sedan upprepa konceptet i Bangok och senast i Kuala Lumpur i Malaysia. För det andra är han känd i Queertangovärlden då han undervisar på queertango event och festivaler runt om i Tyskland. Han har också öppnat egen queertangopraktika i sin  vackra studio i Charlottenburg i Berlin. 

Det var där jag träffade honom för en tango och ett kort intervju i augusti 2012:

Kristín: Varför till Nepal?

Andreas: Det började med att en buddistisk man kom till Colón då jag undervisade där och tog klasser; han ville lära sig tango och bjöd mig att komma till Nepal. Till Katmandu.

K: Vad kunde locka en buddist till att lära sig tango?

A: Han var förtjust i en kvinna som var bra dansare och han ville göra intryck på henne, det blev en kurs till att börja med och sen flera ... Han menade att tango och buddism hade en hel del gemensamt: det första du lär dig som buddist är att glömma dig själv, ditt ego, och det gäller också i tango, om du fokuserar främst på dig själv kan du inte dansa. Buddismen vill leda dig in i ett tillstånd där du blir ett med allt omkring dig allt levande och icke levande. Han menade att det fanns likheter. Och visst gör det!

K: Vilka deltog på kurserna?

A: De som deltog var dels tibetanska buddister, d.v.s. de tillhörde den hindu influerade buddismen som råder där, och dels var det folk som arbetar på ambassader och olika oberoende (NGO) organisationer.

Senare flyttade Andreas till Bangkok. Orsaken var inte minst att det politiska klimatet förändrades i Nepal och det blev inte längre så bekvämt att bo där.

– Thaikvinnorna älskar dans, de gillar att dansa. I många fall är det rika kvinnor som kommer och danser med yngre men som taxidansar. De är ofta fruar till män som inte är intresserade av dans och som i sin tur har valt att spendera mer tid med sin yngre älskarinna … berättar Andreas.

                                                                        ***

När jag frågar om hans inställning till queertangon, säger Andreas att han alltid har undervisat följare att föra och förare att följa så att man får kunskap om båda rollerna.

A: Jag mötte Birgitta Winkler i Buenos Aires, vi kom bra överens ... hon är pionjären inom queerdansande, det var hon som såg till att Astrid Weiske och Paul som samarbetade i sin tid, höll igång verksamheten i hennes studio när hon tog till New York for att arbeta där.

K: Du tog lektioner för Todaro?

A: Ja och hans elever ... Zotto, Milena Pleps ... Ricardo & Nicole ...

K: Hur var han?

A: Han var en hårding, verkligen. Krävande. Men om du gjorde din läxa, arbetade seriöst och hade ett genuint interesse då förmedlade han sin kunskap generöst.

K: Todaro lärde väl ut scentango?

A: Ja, det var vad som fanns den gången.

Vi talar om milonguerostilen och hur Andreas utvecklade sin egen.

A:  ja, jag vill att man blir ett i dansen, har en gemensam balans hela tiden. Jag vet inte om det är rätt att kalla det för milongerostil, men jag var på milongorna i BSAS och undrade varför folk inte gjorde stegen på riktigt, var fanns alla vackra ochos? Boleos och ganchos lyste med sin frånvaro. Det var mycket märkligt i mina ögon och tog mig tid att fatta vad de höll på med.

****

Andreas Lehrke hemsida:  http://spontango.de/

Om tango i Berlin 2010

I Danstidningen 6/2010 sid 47 ”Berlinartango”

Av Kristín Bjarnadóttir

Under senare år har Berlin fått ett rykte som

världens tangometropol nummer två, näst

efter Buenos Aires, större än Paris som

historiskt anses tangons huvudstad i

Europa. Hur kommer det sig? Varför Berlin

fram för London, Madrid eller New York?

Med den frågan i bagaget tänkte jag få

inblick i stadens tangoliv under ett par

sommarbesök och samtal.

Det finns flera milongor och praktikor att

välja mellan varje kväll samt både stora och

små festivaler som lockar tangofolk från de

flesta världsdelar. Många dansställen och

skolor ligger relativt centralt, en del i Mitte i

gamla Östberlin samt i stadsdelar som

Prenzlauer Berg och Friedrichshain öster om

floden Spree lika väl som i tidigare Västberlin

med multikulturella Kreuzberg tätt intill den

mur som delade staden tills 1989.

Bland stans välbesökta centrala milongor

finns en varje tisdagskväll i Clärchens Ballhaus

på Auguststrasse 24 - nära s-bahn Oraanienburger

Strasse, inte långt från Hackesher

Markt. Det är en restaurang som skyltar med

en bild ovanför ytterdörren; ett dansande par i

grotesk humoristisk stil. Logotypen är faktiskt

designad av konstnären Otto Dix (1881 –

1969), vars verk Hitlers regim delvis utplånade.

Men dansrestaurangen har klarat sig genom

tiderna allt sedan 1920-talet, med spår av krig i

ytterväggarna. Av tradition betalar man inte

inträde och här samsas tangoälskare på

dansgolvet fram mot småtimmarna, allt ifrån

nybörjare till professionella.

– Hit har folk alltid kunnat komma, också

de som inte har råd med vare sig entré eller

danslektioner, därför kan det bli ganska

kaotiskt på dansgolvet, berättar en av Berlins

milongueros som varit med i flera årtionden.

Under DDR tiden var Clärhens Ballhaus ett

”hotspot” tillhörande Östberlin, förklarar min

kavaljer. Olika kväller dansar man olika dansar.

Och det fanns tider då man bjöd upp till dans

via telefoner som stod på de numrerade

borden, får jag sen veta av en designer runt

hörnet när jag vänder tillbaka i dagsljus för att

skåda de historiska kulhålen i väggarna – från

slaget om Berlin 1945 – med rester av det

utbombade grannhuset i form av lägenhetsdörrar

ut i det tomma intet. Den öppenhet som

Clärhens Ballhaus står för speglar nog en del

av Berlinboernas sociala och kulturella

tolerans.

Icke-kommersiell tango som trivs

Det finns inget enkelt svar på min fråga om

varför tangon utvecklas så bra i Berlin, utan

snarare en väv av förklaringar. De yngre

danslärarna ger en del förslag: Det har alltid

varit en tradition i Berlin att gå ut; det finns

så många singlar i Berlin; murens fall med

tomma byggnader som följd; den kosmopolitiska

atmosfären; att argentinska musiker

och danslärare slagit sig ner i Berlin; att det

är tack vare turkarna vilka bidrar till att

Berlin är billigt, det attraherar; Berlinborna

är toleranta, här går det exempelvis att vara

öppet homosexuell borgmästare; det är lätt

att ta sig hit och härifrån.

Det kan tyckas vara lite allmänna påståenden

var för sig, men tillsammans kan de eventuellt

utgöra en förklaring.

Sedan i september 2009 är den rioplatensiska

tangon – som en gång föddes i Buenos

Aires och Montevideo på var sin sida floden

Rio de la Plata – ett världsarv godkänt av

UNESCO. Tangons återkomst brukar

förknippas med den argentinska Juntans fall

och showen Tango Argentino med premiär i

Paris hösten 1983. Argentinska tangodansare

fanns då redan på plats i Paris några år tillbaka,

undervisade där, och när 80-talets tangovåg

sköljde över Europa hade även Berlinborna

väckt tangon till liv.

Några pionjärer

Juan Dietrich Lange från Uruguay blev

pionjär i Berlins tangorenässans och är

fortfarande verksam vid dansskolan Estudio

Sudamerica. Bland hans tidiga tyska elever

fanns dansösen Brigitta Winkler. Även hon

en pionjär då hon visade det självklara i att

tangon kan må bra när två kvinnor dansar

tillsammans.

Hon blev känd tillsammans med sin

danspartner Angelika Fischer och är

verksam i New York samt i Berlin där hon i

år ger en rad workshops med tangoteknik

för kvinnor. Brigitta menar att när det

kommersiella tar över, ”när tango blir först

och främst fråga om pengar, så kan den dö”.

Att det är det vad hon ser hända i New York

medan tango i Berlin – som ingen ens tror

sig kunna bli rik av – fortfarande mår bra.

En annan tidig elev till Juan Dietrich Lange

var saxofonisten och numera tangopedagogen

och Dj’n Michael Rühl.

– Jag tog danslektioner för Dietrich från och

med april år 1984, och han erbjöd mig ganska

snart att börja undervisa på hans skola, Estudio

Sudamerica, berättar Michael.

– Men då tyckte jag att det var dags att åka till

Buenos Aires och få ett intryck av vad det handlade

om. Det gjorde jag sen, stannade och tog lektioner - inte

minst för Antonio Todaro - innan jag började

undervisa.

I dag har Michael ett 24-årigt samarbete

med Dietrich på Estudio Sudamerica bakom

sig och har varit en stark drivkraft i stadens

tangoliv genom åren. Det är han som organiserar

Berlins största internationella tangofestival,

som firade 10 års jubileum i år.

Festival med maratondans

Tangoturister från hela Europa, Japan och

USA präglade evenemangen 20 - 25 maj då

det var jubileum för ca 700 gäster, med dans

nästan dygnet runt inom festivalens ramar,

helt i linje med den nyaste trenden bland

tangoälskare: tangomarathon där man

dansar en hel helg och med en DJ som ser

till att musiken flödar nästan oavbrutet. På

morgonkvisten var det eftermilona i en

restaurang på den gigantiska centralstationen,

Hauptbahnhof, för de maratoninriktade

värstingarna. Inte förrän på förmiddagen,

tystnade tangon för en stund.

I Ballhaus Rixdorf vid Kottbusser Damm

i Kreuzberg, festivalens knutpunkt, pågick

dansen i bottenvåningens café hela eftermiddagen

samtidigt som pedagoger från

världseliten gav workshops på danspalatsets

tre olika våningar.

Kvällsmilongorna ägde rum i olika

stadsdelar vilket bjöd på spännande utflykter,

som den till kulturhuset Det gravida ostronet

(ett smeknamn på Das Haus der Kulturen der

Welt) i Tiergarten i torsdagsskymningen. Och

kvällen därpå bar det upp för den röda mattan;

uppför de mäktiga trapporna i det Röda

Rådhuset vid Alexanderplatz (som fått namn

av röd tegelsten snarare än av politik) för att roa

sig och vimla i festsalen till musik med Esteban

Morgado och hans kvartett.

Mogna stjärnor

Tredje kvällen blev det besök i en färgstark

stadsdel i forna öst med gott om graffiti; med

en milonga i en nerlagd fabrik på Revaler

Strasse i Friedrichshain. Allmän dans till

norska nutida Electrocutango blev en höjdare

och en bra kontrast till dansuppvisningen med

de mogna tangostjärnorna Rosa Forte &

Carlitos Pérez.

Carlitos kom in i tangovärlden redan 1953

då 13 år gammal och han uppvisningsdansade

som tonåring på milongor i Buenos Aires.

Deras lugna virtuositet och tillsynes enkla icke

akrobatiska tango väckte stor respekt och

varma applåder.

Levande musik varje kväll är ovanligt på

Europas tangofestivaler; här fick man lyssna till

totalt sex olika tangoorkestrar på fem kvällar.

Söndagskvällen började med koncert i

Folkteatern (Volksbühne) vid Rosa Luxemburg

Platz – och en stund senare hyste samma

hus tangodansande där livemusiken fortsatte

ett bra tag med bandoneonistlegenden Luis

Stazo och hans band Stazo Mayor, samt

gästsångaren Alberto Podesta (f. 1924). En

sagolik kväll då man fick uppleva den levande

tangohistoriens varma omfamning.

Varje vanlig onsdag finns det en milonga i

Folkteaterns Röda salong där Michael Rühl är

DJ men denna natt dansades det även i

teaterns vackra foajé. Och i vanliga fall

organiserar han också en välbesökt lördagsmilonga

i Ballhaus Rixdorf på Kottbusser Damm

76. Han verkar nöjd med årets festival, men

den går inte runt ekonomiskt. I år blev det

minus, helt utan kulturstöd och utan en enda

sponsring.

– För att få överskott skulle man göra en

festival enbart för dansare, men det vill jag inte,

musiken är så är viktig. Det ena året gjorde jag

festivalen i samarbete med Volksbühne och då

var det lättare ekonomiskt, men nu vet jag inte

riktig hur det blir i fortsättningen, säger

Michael när det slutligen finns tid att reflektera

över en kopp kaffe. Han är samlare, rik på

tangohistoria och han är fortfarande musiker,

spelar i ett ska band.

Michael minns våren 1982 i Berlin med

den latinamerikanska kulturfestivalen Horizonte

då många berlinbor lät sig inspireras av

tangouppvisning till orkestern Sexteto Mayor

(samma orkester som sen blev känd genom

showen Tango Argentino och där Luis Stazo

också var med).

En återförening i dansen

På listan över tangolärare på internetsidan

www.berlin.tango.info finns ett hundratal

namn, samt en lång rad DJ’s, och tangomusi-

ker. Jag träffar en av Michaels tidigare elever,

Helmut Roggemann som berättar att han

sedan 1991 försökt ta sig in i tangon, men gett

upp ett par gånger då han tyckte dansen var

för komplicerad.

– Då var tangon fortfarande liten jämfört

med vad den är i dag, endast tre dansskolar i

hela Berlin. Jag sökte mig till Estudio Sudamerica,

berättar Helmut som numera undervisar

själv i Studio 35 och ingår i en grupp som

organiserar TangoSafari, en alternativ festival i

lantligt miljö där det också finns aktiviteter för

barn. Helmut fastande till slut för tangon då

han kom i kontakt med lärare från DNI Tango

(*) i Buenos Aires för drygt fem år sedan och

tillägnade sig skolans nutida tangopedagogik

och teknik.

– Den var just vad jag behövde som

motivation för att stanna kvar, danstänkandet,

sättet att analysera och dela upp. Det är en

teknik för improvisationen. 80-talets pedagogik

handlade mera om att lära ut figurer; korta

koreografier och olika stegkombinationer som

man lärde sig utantill, ungefär som man lär sig

en dikt för att recitera. DNI -skolans teknik var

ny för bara fem år sidan och verkade långt

borta från 80-tallets pedagogik.

Varför tror du att just Berlin har blivit så

stor en tangometropol?

– Det finns så många singlar i Berlin. Utan

att veta hur det är jämförelsevis i New York

och London, så kan jag tänka mig det bidrar

till att dansen vuxit sig stor här. Återuppbyggnaden

för andra gången, först efter krig och

sen efter uppdelningen, kan också ha spelad

en roll. Många lever sina drömmar här, kan

leva på konst och visioner. Berlin attraherar

artister och andra kreativa människor med

personlighet som föredrar storstadsmiljön.

Och det är något tangon behöver, originella

personligheter.

Lättsamt och ledigt

Maria Mondino är en av de yngre argentinare

som gjort Berlin till sitt andra hem tillsammans

med sin danspartner Ismael Ludman, då de

turnerar och undervisar i Europa åtta månader

om året. De syns ofta på Berlins milongor

under veckorna och jag får en pratstund med

Maria strax efter deras workshop på Berlin

Tango High, en alternativ festival i augusti

organiserad av Thomas Rieser och hans unga

tangoskola Nou tango.

– Ryktet sprider sig, vi talar om hur

fantastiskt det är i Berlin, vart än vi kommer.

Självklart har det betydelse, det smittar av sig.

Berlinborna kan inte betala dyra workshops,

så för att tjäna pengar måste vi turnera.

När jag ber Maria att jämföra sin upplevelse

av milongor i hemstaden Buenos Aires och i

Berlin, blir svaret att det är mera lättsamt här. –

Tonen är vänskaplig, man klär sig gärna ledigt

ofta vardagsaktigt, det mesta är tillåtet.

–I Buenos Aires är både klädkoder och

umgängeskoder striktare. Det blir ett tydligt

spel omkring uppbjudningen och man klär sig

fint, är mån om det. I Buenos Aires går man till

milongan lika mycket av sociala skäl som för

själva dansandet.

– Jag kan inte påstå att jag föredrar det ena

fram över andra men det skiljer sig reellt. Här

blir man mera upptagen av dansen och leker

mera öppet med rollerna. I Buenos Aires

anses det fortfarande udda att se två kvinnor

eller två män dansa med varandra på vanliga

milongor. Tangomarathon är på modet i

Europa men inte i Argentina, inte ännu …

Men Maria berättar att när hon och Ismael

resar tillbaka i november, då planerar de att

arrangera Argentinas första tangomarathon i

en stad vid kusten.

Improvisatoriska ögonblick

Chiche Núñez, som lade ner sin fotbollskarriär

i Argentina till fördel för tangon när han

var 21 år gammal,. Han slog sig ner i Berlin

på 90-tallet och var redan välkänd i Europa

som tangopedagog när han öppnade egen

skola. Som elev till ”El Turco” José Brahemcha

(1931 – 2010), representerar han den

stil som fått namn av stadsdelen Villa Urquiza

i norra Buenos Aires, en 40-talsstil som

kännetecknas bl.a. av mjuk elegans och

exakthet samt en flexibel omfamning.

– Berlin är ett ställe som är lätt att ta sig till

och ta sig ifrån om man vill turnera i Europa.

Och inom Berlin finns vad jag skulle vilja kalla

”harmonisk fight”, mellan organisatörer,

någon slags tyst överenskommelse om att

respektera varannandras verksamhet. Det är

en av flera faktorer som gör att tangon

blomstrar, menar Chiche. En annan är det

stora antal invandrare som finns här sedan

många år tillbaka och han påminner om att det

är inget nytt, man kan faktiskt gå hundra år

tillbaka och se att folk med olika bakgrund har

sökt sig till Berlin. – Invandringen är intressant

med tanke på att här finns inte mycket av

vanligt arbete, som industri och dylikt, det blir

servis, turism och kreativa yrken.

Efter murens fall finns en förnyad rörelse

här, men faktum var att redan under 80-

talet kom argentinska legender hit som

Antonio Todaro och Pepito Avellaneda och

undervisade i tango. Ett viktigt skäl som fått

tangon att växa här är att det finns många bra

musiker, som inte bara spelar tango utan som

gör det bra! Ofta är det tyska musiker som

arbetar tillsammans med argentinska musiker

som flyttat hit.

Av de ca 30 argentinare i dagens Berlin

som lär ut tango, är Chiche Núñez nog den

enda med egen skola, där han undervisar

tillsammans med sin dans- och livspartner

Ester Duarte. De organiserar även milongan

Salon Uruquiza i centrala Berlin.

När jag frågar om han upplever en skillnad

i Europeiskt och Argentinskt sätt att förhålla

sig till tangon svarar han med att beskriva

tangon som ”en kultur”, snarare än ”dans”.

– Tango är en icke-programmerad

verksamhet. I Europa är tangon något man tar

sig till, måste närma sig, resa till. I Argentina är

tango något man gör. Den finns i situationen,

den är här och nu och inget man planerar. En

Argentinare har lärt sig att leva utan möjligheten

att planera och det är det som tangon

speglar, det är improvisationen; den är i första

hand en kulturell sak. Det handlar inte bara

om att föra och följa, tango är mer en så.

© kristín bjarnadóttir

http://berlin.tango.info/

estudiosudamerica.de/

brigittatango.de/phynix_tanzt/index.htm

tangofestivalberlin.de/2010/

tangosafari.de/

noutangoberlin.de/

http://tangodinamia.com.ar/

www.urquiza.com

Clärchens Ballhaus

(*) The DNI Tango, skulle kunna översättas till IDTango,

DNI är nämligen namnet på det argentinska

nationella identitetskortet. Det används likt körkortet

och syftar till att säga att alla har sitt unika sätt att

tillämpa den gemensamma tekniken, alla kan hitta sin

individuella stil, sin egen tango-persona.

Se vidare http://ttc.dni-tango.com