lördag 26 oktober 2013

Tango i Praha



publicerad i  Danst idningen 4 / 2013 under titeln:   Alkemisk tango                            
                                                                                                                  
Frihet och kosmopolitisk känsla - när tangon tar Prags
barockpalats i besittning är det som en fortsättning av
valsande sällskap från Mozarts dagar. Prag bjöd i somras
både på internationell tango festival samt lite vardagstango
i dansens inre och yttre rum.
Av Kristín Bjarnadóttir

Från sjunde himmeln till före detta presidentpalats gick tangons väg under de åtta dagar jag besökte Prag. Den internationella festivalen Tango Alchemie hölls för sjunde gången. Detta heliga tal var också årets tema, inkluderat i titeln Alchemie 7th Heaven
     Festivalen har ett fåtal tangodansande eldsjälar åstadkommit med hjälp av ett stort antal volontärer och vänner i det internationella tangonätverket. Och visst blev det magiskt redan från början i Clam-Gallaspalatset, ett barockslott i den gamla stadsdelen. Det var kvällen före midsommarafton och klädkoden var vitt. Som för att öppna upp de inre rummen under denna invigningsmilonga tillägnad månen.

     I lysande kvällssol vandrar jag från Lillsidan mot öst över Moldau (Vltava) via den gotiska Karlsbron för att uppleva när de fyra hundra tangodansande anländer till palatset. De flesta i helvitt, ett fåtal med färgade detaljer. Synen av alla dessa, vitklädda som samlas till ett möte där språket är tango, ger snart känslan av ett slags översinnlig fulländning.
      Turen upp från ankomstvalvet är som en saga. Inte minst tack vare den norditalienske konstnären Carlo Carlone, som stått här år 1727 och på beställning utfört muralmålningarna i taket inspirerade av antikens myter. Ett par våningar upp finns en nutida utställning att beskåda, foton med tango som tema. 
     En trappa till och kvällens festlokaler uppenbarar sig. Den största, palatsets centrala festsal – ibland kallad marmorsalen eller den vita salen – i vitt och guld med speglar och stuckatur och rikligt med kristallkronor. De andra tre, de något mindre lokalerna för dans och samtal, konkurrerar i skönhet med sina fresker i taket.
     Men hur får man lov att vara i så här festliga lokaler?
     Det är staden Prag som äger palatset. Det hyser Prags konstmuseum och i marmorsalen arrangeras konserter, bland annat historiska barockkonserter ett par gånger om året.
     När jag dansar med en av festivalens grundare, Pavel Broum, får jag berättelsen om någon, som kände någon, som kände en chef på palatset. Han blev förtjust i tanken på tango och tackade ja till en danskurs hos arrangörerna. Flera år i rad deltog han med sin partner i festivalen, som får hyra in sig en kväll varje år till vänligt pris.

Dansade Mozart här?

Ursprungligen byggdes palatset för vicekonungen i Neapel, Johann Wenceslaus, greve av Gallas.  Ritat år 1713 av den österrikiska arkitekten Johann Bernhard Fisher von Erlach, känd för att ha gett Wien dess monumentala prägel. Men äran för resultatet tillskrivs också norditalienske Domenico Canevalle som stod för konstruktionen. Beethoven skrev verk som han tillägnade familjen Clam-Gallas och han gav en konsert i marmorsalen.
     Redan på 1700-talet hölls här baler och enligt palatsets historia fanns Mozart och hans fru Konstanze bland gästerna. Vi vet att Mozart komponerade dansmusik, menuetter och valser. Han fick undervisning i dans redan som barn och lär ha deputerad inför publik som dansare ännu tidigare än som musiker. 
    Och mycket tyder på att han innerligt uppskattade dans som vuxen. Till sin far Leopold skrev han om en bal i sitt eget hem i Wien då det dansades från klockan sex på kvällen till klockan sju på morgonen. 
     Den europeiska valsen är för övrigt viktig i den argentinska tangons historia. Man menar att den dansades i Buenos Aires och Montevideo redan år 1810 och att tangon tidigt lånade valsens djärva omfamning.
     Denna varma junikväll år 2013 låter man bli att dämpa ljuset, när dansandet kommit igång på allvar, till skillnad från vad som är mest vanligt i tangons salonger. Jag är tacksam för det. Inte bara för att det underlättar fotografering, utan för att det bidrar till en transparent stämning, någon slags oskuldsfull öppenhet. Själv fjärilar jag omkring tills min mindre dansanta höft säger stopp … och lite till.

Ljus från hand till hand

Milongan på slottet höll på till tidig morgon, men inte utan kreativa avbrott. 
     Först en presentation av festivalens pedagoger, sju par professionella tangodansare från Argentina och Europa. Sedan annonserar arrangörerna Jenne Mango och Krystyna Mogilnicka ”Nu följer alla 'The bells'”, ­­varpå de med klockor leder alla gäster ner till innergården med dess maffiga fontän. 
     Det är efter midnatt, störtregn och åska håller paus, sittplatserna ockuperade av vattenpölar. Något ska hända. En föreställning? Ja visst. Ett meditativt dansverk med tre dansöser, som mot slutet interagerar med publiken. Med hjälp av ljus som går från hand till hand lockar de gradvis åskådarna in i deras rörelsemönster och till slut är det väldigt många par som på ”scenen” stannar upp i en omfamning. Helt stilla. Inramade av barockslottets fyra innergårdsfasader.
     De tre dansöserna, Yana Nikolayuk, Irina Voyushina och Alexandra Sugrey, bildar tangoprojektet "La Brujeria" från St. Petersburg.  Yana har sin bakgrund i nutida dans och irländsk stepp; Irina i flamenco och Alexandra i rysk folkdans. Alla dansar de tango och besöker Tango Alchemie för tredje året.  Yana berättar om idén att med anknytning till månen ge uttryck för kvinnlig energi.  
– Då månen, som ju är en kvinnlig planet, reglerar jordens alla vattenvirvlar, kom vi fram till att använda fontänen som scen och inkludera vattnet i föreställningen. 
     Huvudtanken bakom föreställningen bygger på en ritual, där vi framför tre önskemål till månen och vattnet för att välsigna festivalen och skänka kvinnlig energi. Yana växte upp i Cape Schmidt bortom Arktis, en stad där ingen längre bor. Som femtonåring kom hon till St Petersburg, där hon numera undervisar i tango och organiserar evenemangs tillsammans med Irina.

Nytt koncept

Under hela midsommarhelgen dansas det tango i Prag. Det enda uppehållet är morgontimmarna från 07 till 11. Ett nytt koncept möter den dygnsrytm som nutidens maratondansare tillägnat sig, lika väl som dagdansarnas behov. Det går ut på att lägga de stora festmilongorna under eftermiddagar respektive nätter. Efter en inledning med streetmilonga ”Hit and run” på olika ställen varje dag, pågår galamilonga med uppvisningar från 16 till 21 och sedan nattmilonga från 01 till 07. Även nätterna kryddas med shower. Bådadera äger rum i en rymlig modern lokal inom gallerian Slovanský dům
     Inför natten bjuds det på en mindre kvällsmilonga i en tangobar, för de få som inte behöver vila eller kanske avstår från det sena nattdansandet. Under förmiddagen är tangon i gång från klockan 11 med en utvald DJ på ett av festivalens hotell, med möjlighet till brunch. Ingen påver lokal det heller, där hundratals tangodansare snurrar fram till klockan 14. Alla som inte är upptagna med workshops på Goetheinstitutet nere vid floden verkar samlas här. 

Uttryck för frihet

Det är knappast någon slump att festivalens första streetmilonga hålls utanför Nationalmuseet vid ryttarstatyn på Wáclavplatsen. Torget med statyn är ett symboliskt centrum för det moderna Prag och en historisk samlingsplats i sorg och glädje. Här samlades folk 1968 för att protestera mot den ryska invasionen och här välkomnades kommunismens fall år 1989. Att dansa tango på detta ställe så historiskt laddat och så förknippat med frihetskamp leder tanken till tangon som just uttryck för frihet. Det är en innebörd som många argentinare tillskriver tangon som fick ett nytt liv efter juntans fall i Argentina 1983. Då dök dansen upp igen från sina gömställen. Men också tangons tillblivelse förknippas med frihet och identitetssökande.    
    
     Pedagogerna och tangoforskarna Gloria och Rodolfo Dinzel påminner oss om att arbetssökande invandrare i Buenos Aires för det mesta kom från landsbygden, den latinamerikanska såväl som den europeiska. Att utvandrare från vitt skilda bondekulturer skapade det gemensamma språk vi nu kallar för tango. De beskriver tangon som en ritual, vilken genom den dansade improvisationen blir ett uttryck för en socio-kulturell identitet och för ett sökande efter frihet. En av deras böcker har just titeln: El Tango, una danza, esa ansiosa búsqueda de la libertad (Tangon, en dans, detta intensiva sökande efter friheten).

     På torget i Prag sitter en tangomusikant bredvid festivalflaggan. En solist, Maximiliano Lingotti från Rosario i Argentina, med det lilla dragspel som kallas bandoneon. Det instrument som gärna förknippas med tangons själ. Så fort han börjar spela finns tangodansare på plats och inringar musiken med sin dans motsols. De är redo för midsommaraftonens galamilonga med klädkoden rött. I Prag finns bara två andra som spelar bandoneon, får jag veta frampå kvällen. Då sitter Maximiliano och spelar på en liten gata nära gamla stadens torg och gläds åt dem som tar sig en spontandans, när de som av en slump kommer förbi.

Tillsammans

Ren glädje eller Pure Pleasure är överskriften på en rad workshops, som argentinska tangodansarna Bruno Tombari och Mariangeles Caamaño står för. Jag följer en workshop i Goethe Institutet och blir vittne till hur de sprider glädje, när de arbetar med sensitivitet som tema. 
     De börjar med en lek för att hitta tillbaka till den frihet vi kan känna när vi går på gatan. Frihet i själva gången, caminata, som vi ofta förlorar när vi börjar gå tillsammans med en partner. – Observera vad som händer när gången är alldeles utan tangoambition och med minimal energi, uppmanar pedagogerna. Utan trygghet gömmer sig glädjen. Så hur uppnår vi den tillit som är så viktigt tangons känsliga samspel? 
     Bruno och Mariangeles använder en timma för lekfulla övningar, innan de bjuder på stegkombinationer. Deltagarna arbetar parvis och byter roller. Den ena ritar ett mönster med handen på sin partners rygg. Partnern tolkar fritt och omsätter ritningen till rörelse. Det ser ut som muntra upptäcktsresor för de flesta. Så mycket en lätt beröring kan åstadkomma! Och uttolkarna upptäcker sin kreativa frihet i egna oförutsedda svar. – När det kommer till att öppna upp för det tysta samtal som tangon är, så handlar det för det första om en önskan att vara tillsammans och för det andra om vad vi kan göra tillsammans, fortsätter Bruno.
     Festivalens sista dag är Änglarnas milonga med fri klädkod. En liten flicka hoppar runt på dansgolvet och går upp i rollen som ängel. Det förstärks då hennes mamma dyker upp i liknande kostym.

Vardagstango i Prag

Efter festivalen stannar jag kvar några dagar. Jag vill se hur tangon ter sig till vardags i denna stad. Det finns tre tangoskolor i Prag. Ett antal arrangörer. Men bara ett fåtal som dansar regelbundet. När jag frågar efter en stadens tangoförening får jag känslan av att ”förening” är något man helst klarar sig utan.
     Måndagskvällen vandrar jag längs floden i regnet och betraktar "det dansande huset", ritat av arkitekterna Frank Gehry och Vladimir Milunic.  Lokalt kallas det för Fred & Ginger-byggnaden. Ett glas- och betongtorn har rollen som Ginger Rodgers och lutar sig mot Fred Astaire, gestaltad av ett tillsynes stabilare torn.  
     Men kvällens rekommenderade tangoställe, Milonga Gröbovka, finns i parken Havlíčkovy sady, lite utanför centrum. I en paviljong präglad av 1700-talets arkitektur och placerad i en högt belägen vingård. Att dansa i vingårdens lusthus med utsikt över staden sägs vara en höjdare. Jag håller mig ändå till floden, tills jag i stället söker upp en måndagsmilonga i innerstaden. Milonga Limonádový Joei en klubblokal, med historisk tapet bestående av tidningar. Men här finns bara ett par dansande Pragbor, bland ett fåtal internationella festivalbesökare, som stannat kvar. Detsamma gäller milongan El Element dagen efter i en attraktiv källarrestaurang. Gäster från Wien, Stockholm, Bergen, Istanbul …

Havels palats

Onsdagskväll  på Milonga Lucerna dansar den lokala befolkningen igen. Fri entré. 
     Den äger rum på en restaurang inom Lucerna Palace, en multifunktionell galleria i flera våningar, som med en passage förenar gatorna Vodičkova och Štěpánská. 
     Betydligt mer än en tangobar och en kabaré, dit Franz Kafka sägs ha kommit ibland. En annan författare, Václav Havel, sammetsrevolutionens frontfigur som blev Tjeckoslovakiens siste president och Tjeckiens förste, gjorde det här stället till sitt sociala center efter 1989. I den stora konsertsalen Lucerna Music Bar höll han konserter, här fanns utrymme för teaterföreställningar och i restaurangen där vi dansar höll han möten och fester. 
     Idag har hans bror tagit över enligt min källa, en i särklass vänlig tangodansande jurist. Ursprungligen är detta också ett familjepalats. Det var brödernas farfar, en annan Václav Havel, som designade och lät bygga Lucerna Palace i början av 1900-talet. (Den blev klar med lägenheter, en biograf, ett kafé och en Kabaré redan år 1909. I sin nuvarande form fanns den tjugo år senare.)
     Här rådde en välkomnande stämning. För mig var det ett privilegium att känna igen några ansikten från festivalen, vilket i sin tur gjorde det lättare att få dansa med nya inhemska drömdansare. Två av mina danspartners visade sig ha varit på Island.
      – Jag var och dansade på ett litet kafé i Reykjavik, hör jag mellan dansarna.
      – Jaha, det kanske var på en onsdag det med?
      – Det var det nog, i Bankastræti.
      – Så du har varit på Kaffitár! Du kanske har dansat med min syster …
     Prag   –  som på tjeckiska heter Praha  –  kan låta som tjeckiskans ”Práh” vilket betyder tröskel. Denna min sista kväll i staden, på Milonga Lucerna, känns det som att jag fått in en fot.



Text och foto: Kristín Bjarnadóttir

En lokal tangosida i Prag: http://caminito.cz/eng/milongas
Festivalen: www.tangoalchemie.com







Inget för ljusskygga dansare! Kristallkronorna fick stå för sin belysande roll under invigningsmilongan i barockslottets marmorsal.



Performance "La Brujeria" Yana Nikolayuk, Irina VoyushinaAlexandra Sugrey

____

”Milonga by the Horse”.  Bandoneonsolo lockar till dans vid ryttarstatyn på Wáclavplatsen.  I bakgrunden syns Nationalmuseet.


Inga kommentarer: