I Danstidningen 6/2010 sid 47 ”Berlinartango”
Av Kristín Bjarnadóttir
Under senare år har Berlin fått ett rykte som
världens tangometropol nummer två, näst
efter Buenos Aires, större än Paris som
historiskt anses tangons huvudstad i
Europa. Hur kommer det sig? Varför Berlin
fram för London, Madrid eller New York?
Med den frågan i bagaget tänkte jag få
inblick i stadens tangoliv under ett par
sommarbesök och samtal.
Det finns flera milongor och praktikor att
välja mellan varje kväll samt både stora och
små festivaler som lockar tangofolk från de
flesta världsdelar. Många dansställen och
skolor ligger relativt centralt, en del i Mitte i
gamla Östberlin samt i stadsdelar som
Prenzlauer Berg och Friedrichshain öster om
floden Spree lika väl som i tidigare Västberlin
med multikulturella Kreuzberg tätt intill den
mur som delade staden tills 1989.
Bland stans välbesökta centrala milongor
finns en varje tisdagskväll i Clärchens Ballhaus
på Auguststrasse 24 - nära s-bahn Oraanienburger
Strasse, inte långt från Hackesher
Markt. Det är en restaurang som skyltar med
en bild ovanför ytterdörren; ett dansande par i
grotesk humoristisk stil. Logotypen är faktiskt
designad av konstnären Otto Dix (1881 –
1969), vars verk Hitlers regim delvis utplånade.
Men dansrestaurangen har klarat sig genom
tiderna allt sedan 1920-talet, med spår av krig i
ytterväggarna. Av tradition betalar man inte
inträde och här samsas tangoälskare på
dansgolvet fram mot småtimmarna, allt ifrån
nybörjare till professionella.
– Hit har folk alltid kunnat komma, också
de som inte har råd med vare sig entré eller
danslektioner, därför kan det bli ganska
kaotiskt på dansgolvet, berättar en av Berlins
milongueros som varit med i flera årtionden.
Under DDR tiden var Clärhens Ballhaus ett
”hotspot” tillhörande Östberlin, förklarar min
kavaljer. Olika kväller dansar man olika dansar.
Och det fanns tider då man bjöd upp till dans
via telefoner som stod på de numrerade
borden, får jag sen veta av en designer runt
hörnet när jag vänder tillbaka i dagsljus för att
skåda de historiska kulhålen i väggarna – från
slaget om Berlin 1945 – med rester av det
utbombade grannhuset i form av lägenhetsdörrar
ut i det tomma intet. Den öppenhet som
Clärhens Ballhaus står för speglar nog en del
av Berlinboernas sociala och kulturella
tolerans.
Icke-kommersiell tango som trivs
Det finns inget enkelt svar på min fråga om
varför tangon utvecklas så bra i Berlin, utan
snarare en väv av förklaringar. De yngre
danslärarna ger en del förslag: Det har alltid
varit en tradition i Berlin att gå ut; det finns
så många singlar i Berlin; murens fall med
tomma byggnader som följd; den kosmopolitiska
atmosfären; att argentinska musiker
och danslärare slagit sig ner i Berlin; att det
är tack vare turkarna vilka bidrar till att
Berlin är billigt, det attraherar; Berlinborna
är toleranta, här går det exempelvis att vara
öppet homosexuell borgmästare; det är lätt
att ta sig hit och härifrån.
Det kan tyckas vara lite allmänna påståenden
var för sig, men tillsammans kan de eventuellt
utgöra en förklaring.
Sedan i september 2009 är den rioplatensiska
tangon – som en gång föddes i Buenos
Aires och Montevideo på var sin sida floden
Rio de la Plata – ett världsarv godkänt av
UNESCO. Tangons återkomst brukar
förknippas med den argentinska Juntans fall
och showen Tango Argentino med premiär i
Paris hösten 1983. Argentinska tangodansare
fanns då redan på plats i Paris några år tillbaka,
undervisade där, och när 80-talets tangovåg
sköljde över Europa hade även Berlinborna
väckt tangon till liv.
Några pionjärer
Juan Dietrich Lange från Uruguay blev
pionjär i Berlins tangorenässans och är
fortfarande verksam vid dansskolan Estudio
Sudamerica. Bland hans tidiga tyska elever
fanns dansösen Brigitta Winkler. Även hon
en pionjär då hon visade det självklara i att
tangon kan må bra när två kvinnor dansar
tillsammans.
Hon blev känd tillsammans med sin
danspartner Angelika Fischer och är
verksam i New York samt i Berlin där hon i
år ger en rad workshops med tangoteknik
för kvinnor. Brigitta menar att när det
kommersiella tar över, ”när tango blir först
och främst fråga om pengar, så kan den dö”.
Att det är det vad hon ser hända i New York
medan tango i Berlin – som ingen ens tror
sig kunna bli rik av – fortfarande mår bra.
En annan tidig elev till Juan Dietrich Lange
var saxofonisten och numera tangopedagogen
och Dj’n Michael Rühl.
– Jag tog danslektioner för Dietrich från och
med april år 1984, och han erbjöd mig ganska
snart att börja undervisa på hans skola, Estudio
Sudamerica, berättar Michael.
– Men då tyckte jag att det var dags att åka till
Buenos Aires och få ett intryck av vad det handlade
om. Det gjorde jag sen, stannade och tog lektioner - inte
minst för Antonio Todaro - innan jag började
undervisa.
I dag har Michael ett 24-årigt samarbete
med Dietrich på Estudio Sudamerica bakom
sig och har varit en stark drivkraft i stadens
tangoliv genom åren. Det är han som organiserar
Berlins största internationella tangofestival,
som firade 10 års jubileum i år.
Festival med maratondans
Tangoturister från hela Europa, Japan och
USA präglade evenemangen 20 - 25 maj då
det var jubileum för ca 700 gäster, med dans
nästan dygnet runt inom festivalens ramar,
helt i linje med den nyaste trenden bland
tangoälskare: tangomarathon där man
dansar en hel helg och med en DJ som ser
till att musiken flödar nästan oavbrutet. På
morgonkvisten var det eftermilona i en
restaurang på den gigantiska centralstationen,
Hauptbahnhof, för de maratoninriktade
värstingarna. Inte förrän på förmiddagen,
tystnade tangon för en stund.
I Ballhaus Rixdorf vid Kottbusser Damm
i Kreuzberg, festivalens knutpunkt, pågick
dansen i bottenvåningens café hela eftermiddagen
samtidigt som pedagoger från
världseliten gav workshops på danspalatsets
tre olika våningar.
Kvällsmilongorna ägde rum i olika
stadsdelar vilket bjöd på spännande utflykter,
som den till kulturhuset Det gravida ostronet
(ett smeknamn på Das Haus der Kulturen der
Welt) i Tiergarten i torsdagsskymningen. Och
kvällen därpå bar det upp för den röda mattan;
uppför de mäktiga trapporna i det Röda
Rådhuset vid Alexanderplatz (som fått namn
av röd tegelsten snarare än av politik) för att roa
sig och vimla i festsalen till musik med Esteban
Morgado och hans kvartett.
Mogna stjärnor
Tredje kvällen blev det besök i en färgstark
stadsdel i forna öst med gott om graffiti; med
en milonga i en nerlagd fabrik på Revaler
Strasse i Friedrichshain. Allmän dans till
norska nutida Electrocutango blev en höjdare
och en bra kontrast till dansuppvisningen med
de mogna tangostjärnorna Rosa Forte &
Carlitos Pérez.
Carlitos kom in i tangovärlden redan 1953
då 13 år gammal och han uppvisningsdansade
som tonåring på milongor i Buenos Aires.
Deras lugna virtuositet och tillsynes enkla icke
akrobatiska tango väckte stor respekt och
varma applåder.
Levande musik varje kväll är ovanligt på
Europas tangofestivaler; här fick man lyssna till
totalt sex olika tangoorkestrar på fem kvällar.
Söndagskvällen började med koncert i
Folkteatern (Volksbühne) vid Rosa Luxemburg
Platz – och en stund senare hyste samma
hus tangodansande där livemusiken fortsatte
ett bra tag med bandoneonistlegenden Luis
Stazo och hans band Stazo Mayor, samt
gästsångaren Alberto Podesta (f. 1924). En
sagolik kväll då man fick uppleva den levande
tangohistoriens varma omfamning.
Varje vanlig onsdag finns det en milonga i
Folkteaterns Röda salong där Michael Rühl är
DJ men denna natt dansades det även i
teaterns vackra foajé. Och i vanliga fall
organiserar han också en välbesökt lördagsmilonga
i Ballhaus Rixdorf på Kottbusser Damm
76. Han verkar nöjd med årets festival, men
den går inte runt ekonomiskt. I år blev det
minus, helt utan kulturstöd och utan en enda
sponsring.
– För att få överskott skulle man göra en
festival enbart för dansare, men det vill jag inte,
musiken är så är viktig. Det ena året gjorde jag
festivalen i samarbete med Volksbühne och då
var det lättare ekonomiskt, men nu vet jag inte
riktig hur det blir i fortsättningen, säger
Michael när det slutligen finns tid att reflektera
över en kopp kaffe. Han är samlare, rik på
tangohistoria och han är fortfarande musiker,
spelar i ett ska band.
Michael minns våren 1982 i Berlin med
den latinamerikanska kulturfestivalen Horizonte
då många berlinbor lät sig inspireras av
tangouppvisning till orkestern Sexteto Mayor
(samma orkester som sen blev känd genom
showen Tango Argentino och där Luis Stazo
också var med).
En återförening i dansen
På listan över tangolärare på internetsidan
www.berlin.tango.info finns ett hundratal
namn, samt en lång rad DJ’s, och tangomusi-
ker. Jag träffar en av Michaels tidigare elever,
Helmut Roggemann som berättar att han
sedan 1991 försökt ta sig in i tangon, men gett
upp ett par gånger då han tyckte dansen var
för komplicerad.
– Då var tangon fortfarande liten jämfört
med vad den är i dag, endast tre dansskolar i
hela Berlin. Jag sökte mig till Estudio Sudamerica,
berättar Helmut som numera undervisar
själv i Studio 35 och ingår i en grupp som
organiserar TangoSafari, en alternativ festival i
lantligt miljö där det också finns aktiviteter för
barn. Helmut fastande till slut för tangon då
han kom i kontakt med lärare från DNI Tango
(*) i Buenos Aires för drygt fem år sedan och
tillägnade sig skolans nutida tangopedagogik
och teknik.
– Den var just vad jag behövde som
motivation för att stanna kvar, danstänkandet,
sättet att analysera och dela upp. Det är en
teknik för improvisationen. 80-talets pedagogik
handlade mera om att lära ut figurer; korta
koreografier och olika stegkombinationer som
man lärde sig utantill, ungefär som man lär sig
en dikt för att recitera. DNI -skolans teknik var
ny för bara fem år sidan och verkade långt
borta från 80-tallets pedagogik.
Varför tror du att just Berlin har blivit så
stor en tangometropol?
– Det finns så många singlar i Berlin. Utan
att veta hur det är jämförelsevis i New York
och London, så kan jag tänka mig det bidrar
till att dansen vuxit sig stor här. Återuppbyggnaden
för andra gången, först efter krig och
sen efter uppdelningen, kan också ha spelad
en roll. Många lever sina drömmar här, kan
leva på konst och visioner. Berlin attraherar
artister och andra kreativa människor med
personlighet som föredrar storstadsmiljön.
Och det är något tangon behöver, originella
personligheter.
Lättsamt och ledigt
Maria Mondino är en av de yngre argentinare
som gjort Berlin till sitt andra hem tillsammans
med sin danspartner Ismael Ludman, då de
turnerar och undervisar i Europa åtta månader
om året. De syns ofta på Berlins milongor
under veckorna och jag får en pratstund med
Maria strax efter deras workshop på Berlin
Tango High, en alternativ festival i augusti
organiserad av Thomas Rieser och hans unga
tangoskola Nou tango.
– Ryktet sprider sig, vi talar om hur
fantastiskt det är i Berlin, vart än vi kommer.
Självklart har det betydelse, det smittar av sig.
Berlinborna kan inte betala dyra workshops,
så för att tjäna pengar måste vi turnera.
När jag ber Maria att jämföra sin upplevelse
av milongor i hemstaden Buenos Aires och i
Berlin, blir svaret att det är mera lättsamt här. –
Tonen är vänskaplig, man klär sig gärna ledigt
ofta vardagsaktigt, det mesta är tillåtet.
–I Buenos Aires är både klädkoder och
umgängeskoder striktare. Det blir ett tydligt
spel omkring uppbjudningen och man klär sig
fint, är mån om det. I Buenos Aires går man till
milongan lika mycket av sociala skäl som för
själva dansandet.
– Jag kan inte påstå att jag föredrar det ena
fram över andra men det skiljer sig reellt. Här
blir man mera upptagen av dansen och leker
mera öppet med rollerna. I Buenos Aires
anses det fortfarande udda att se två kvinnor
eller två män dansa med varandra på vanliga
milongor. Tangomarathon är på modet i
Europa men inte i Argentina, inte ännu …
Men Maria berättar att när hon och Ismael
resar tillbaka i november, då planerar de att
arrangera Argentinas första tangomarathon i
en stad vid kusten.
Improvisatoriska ögonblick
Chiche Núñez, som lade ner sin fotbollskarriär
i Argentina till fördel för tangon när han
var 21 år gammal,. Han slog sig ner i Berlin
på 90-tallet och var redan välkänd i Europa
som tangopedagog när han öppnade egen
skola. Som elev till ”El Turco” José Brahemcha
(1931 – 2010), representerar han den
stil som fått namn av stadsdelen Villa Urquiza
i norra Buenos Aires, en 40-talsstil som
kännetecknas bl.a. av mjuk elegans och
exakthet samt en flexibel omfamning.
– Berlin är ett ställe som är lätt att ta sig till
och ta sig ifrån om man vill turnera i Europa.
Och inom Berlin finns vad jag skulle vilja kalla
”harmonisk fight”, mellan organisatörer,
någon slags tyst överenskommelse om att
respektera varannandras verksamhet. Det är
en av flera faktorer som gör att tangon
blomstrar, menar Chiche. En annan är det
stora antal invandrare som finns här sedan
många år tillbaka och han påminner om att det
är inget nytt, man kan faktiskt gå hundra år
tillbaka och se att folk med olika bakgrund har
sökt sig till Berlin. – Invandringen är intressant
med tanke på att här finns inte mycket av
vanligt arbete, som industri och dylikt, det blir
servis, turism och kreativa yrken.
Efter murens fall finns en förnyad rörelse
här, men faktum var att redan under 80-
talet kom argentinska legender hit som
Antonio Todaro och Pepito Avellaneda och
undervisade i tango. Ett viktigt skäl som fått
tangon att växa här är att det finns många bra
musiker, som inte bara spelar tango utan som
gör det bra! Ofta är det tyska musiker som
arbetar tillsammans med argentinska musiker
som flyttat hit.
Av de ca 30 argentinare i dagens Berlin
som lär ut tango, är Chiche Núñez nog den
enda med egen skola, där han undervisar
tillsammans med sin dans- och livspartner
Ester Duarte. De organiserar även milongan
Salon Uruquiza i centrala Berlin.
När jag frågar om han upplever en skillnad
i Europeiskt och Argentinskt sätt att förhålla
sig till tangon svarar han med att beskriva
tangon som ”en kultur”, snarare än ”dans”.
– Tango är en icke-programmerad
verksamhet. I Europa är tangon något man tar
sig till, måste närma sig, resa till. I Argentina är
tango något man gör. Den finns i situationen,
den är här och nu och inget man planerar. En
Argentinare har lärt sig att leva utan möjligheten
att planera och det är det som tangon
speglar, det är improvisationen; den är i första
hand en kulturell sak. Det handlar inte bara
om att föra och följa, tango är mer en så.
© kristín bjarnadóttir
estudiosudamerica.de/
tangosafari.de/
(*) The DNI Tango, skulle kunna översättas till IDTango,
DNI är nämligen namnet på det argentinska
nationella identitetskortet. Det används likt körkortet
och syftar till att säga att alla har sitt unika sätt att
tillämpa den gemensamma tekniken, alla kan hitta sin
individuella stil, sin egen tango-persona.
Se vidare http://ttc.dni-tango.com
